Allt började på våren 2007, när alla mina tankar om att göra nått annat började. Jag tog en diskution med en vän som delade mina tankar om nästa allt. Jag ville läsa, konstigt va!? Efter att ha 18-års trygghet, sen slänga sig ut i otryggheten. Men, men efter många tankar och funderingar så tog jag steget och fick hjälp att söka till Klarälvdalens folkhögskola i Stöllet. Då började ångesten komma krypande och jag började fundera igen, "ska jag fixa detta,hmm". Eftersom jag visste att min ansökan hade kommit fram. Men tiden gick och jag väntade på att få höra, få samtalet från Pär-erik (min mentor) om hur det hade gått, om jag hade kommit in. Nervositeten steg och jag kände att, nej jag klarar inte detta alls, men ändå så ville jag göra detta. jag vill ju göra något nytt, bredda mina vingar och kanske få ett helt nytt liv. Ju mera jag funderade på detta blev ångesten och osäkerheten större och större. Då kom tanken igen "nej, jag vill inte, fixar inte detta, jag ska nog ringa och tala att de inte behöver titta på min ansökan", men gjorde jag de...hmm.. NEJ! Semestern kom och tankarna flödade fortfarande, semestern gick, jag började jobba igen ( jobbade på Samhall i Sysslebäck). Men så kom dagen jag fick Samtalet från Pär-erik. Då blev jag så nervös att jag inte fattade nått, trots att han hade talat om flera gånger att jag tog mig in, så fattade jag NOLL. Till slut så frågade jag om jag hade tagit mig in, då svarade han " ja, det har du gjort". Då blev jag såååå glad att jag skrek Pär-erik i örat, han bara skrattade åt mig då. Hans kolega Ewa satt bredvid honom och hörde mitt skrik som jag lade av i örat på Pär-erik, det är tydligen nått som hon aldrig glömmer, för det påminner hon mig om, många gånger, kanske allt för många gånger..hmm. Men som ni kanske förstår så tog jag steget och började. På kvällen den 18-augusti 2007 tog jag mitt första nervösa steg in på skolan. Vi skulle ha upprop i Stora salen. Tur att jag hade min bror Jonas med mig annars hade jag nog vänt och åkt hem igen, för så nervös var jag. Allt bara vände sej i magen på mig! Både jag och min bror hade ju dårlig erfarenheter när det gällde skola. För vi hade mer eller mindre idiot förklarat vår mor när hon sa till oss "ni ska veta att skratten sitter i väggarna där, och att det inte är som en helt vanlig skola, utan där läser ni i er takt"! Oj,oj, tänkte jag när jag stod där och inte visste nått. Men så kom det fram en kille och en tjej med ett stort leende på sina läppar, då menar jag ett leende med. De sa till oss " Välkomna hit". De visade sig att det var två av våra nuvarande vänner som kom fram till oss. De gick samma linje som oss. Ujj, alla nya människor, nya lokaler, och alla mentorer som sprang fram och tillbaka. Vissa sa "hej" vissa inte. Då började tankarna flöda igen,"vad har jag gett mig in på, ska det bli som förr, tankarna gick ju tillbaka till alla år av mobbning". Sen gick man motvilligt mot salen där man skulle få info och presentera sig. Oj, kände hur värmen steg och röd färgen steg i ansiktet kom sakta stigande. Så var det min tur, Nej tänkte jag, vill inte göra detta. Men jag fick väl göra de ändå. Snacka om att vara nervös, men det gick, men kom jag ihåg vad jag sa? NÄÄÄÄÄ! För självförtroeende visste jag inte va, självkänsla hade jag inte heller. Tiden gick och jag lärde mig känna flera på skolan. Men nervositeten fanns kvar! Efter ett par månader insåg jag att jag hade blivit sedd av alla på skolan, jag fanns, var inte osynlig. Jag existerade som människa/person och jag blev hörd. Fick respons på allt jag gjorde, hur jag var som person! Hur som helst så trivdes jag jätte bra och nervositeten började släppa sakta men säkert, inte fullt ut. Man var ju rädd för att göra bort sig. Hur dum och nervös jag var när jag stod längst fram och skulle redovis så var det ingen som skrattade eller tittade snett, utan stöttade mig istället. Hmm, detta var man ju inte van vid ju! Oj, jag fanns och existerade även för dem. För klassen var jag en människa med känslor, JAG FANNS!!! Eftersom jag inte var van till att bli sedd så blev jag rädd. Varför vet jag inte, kanske för att få existera, bli sedd/omtyckt för den jag är. Men känslan av allt detta var en varm och härlig känsla för mig. Så kom dagen då våran rektor ville tala med mig. "Hmm, tänkte jag, vad har jag nu gjort". Jag gick fram till honom, då log han mot mig och frågade, "vill du bli vårat Elevskyddsombund här på skolan"? Utan tvekan så svarade jag honom, " ja, visst kan jag väl bli det"! Jag ville ju förändra mitt liv så allt jag fick göra försökte jag göra. Men alla tankar fanns kvar och allt man hade gått igenom blommade ju upp igen, " Fixar jag detta"? Gör jag det... hmmm... jag måste ju försöka. Hade ju tagit på mej detta så jag fick göra mitt bästa av situationen. Efter några dagar kom rektorn och talade om att han hade anmält mej till en elevskyddsombuds kurs i Sunne på Selma Lagerlöf. Då föll man dit igen i tankarna. Varför tog jag på mej detta? "Nej nya människor, tänk om jag gör bort mej"... Men jag åkte dit och fick en jätte bra och trevlig dag. Växte som människa/person gjorde jag denna gång med! Men visst fixade jag detta för man hade ju lite i bakfickan sen förut, ändå fanns tankarna där hela tiden. Året flöt på och jag växte mer och mer som person,vågade stå upp till mina tankar och handlingar, vågade även göra saker jag inte hade gjort förut. Nervositeten fanns kvar men inte i samma utsträckning som i början när jag kom hit. För då var de ett helvete!! När jag tänker tillbaka så är jag jätte glad över allt som har hänt mej och allt jag har fått lära/göra här. Med andra ord, jag har fått lära mej gå igen! Visst har jag blivit stabilare i mina steg och säkrare i mej själv efter allt tiden har gått. Ja, man har fått lära sej att se allt med andra ögon! Man fick ett helt nytt sätt att bemöta folk på. Ja, jag fick känna på hur de var att bli bemött på ett vänligt sätt. Snacka om att de var skrämmande till en början, för de var ju inte jag van vid. De man var van vid var elaka och nedvärderande ord. De tog tid att vänja sej vid allt detta! Tänk dej att ta steget från att va väääldigt negativ till att bli positiv...öjjjjj... Scary..
Man fick vänner och inte vilka vänner som helst, utan vänner som håller kontakt och frågar "hur de är"! Det gäller även mentorerna på skolan. Året gick , sista skoldagen kom. Det var en jätte trist dag för då visste man att de vänner man hade fått inte skulle komma tillbaka. Ledigheten var ett faktum. Den gick fort tack vare att man jobbade hela sommaren! Den 18/8 -07 började vi igen. Men Oj vilken härlig känsla de var, att få packa bilen och resa ner igen. För att BO på Internatet skulla man ju göra. Att bo och vara elevskyddsombud gjorde saker och ting mycke lättare för mej. Jag fick mer inflytande på skolan, mitt ord började väga tungt, man började blir mera hörd. Bara de gjorde att man växte ännu mera. Man kan ju inte ångra att man tog rollen och att man började här. Bara att få feedback på att man blir hörd,sedd som människa, uppskattade för de man göra är en helt otrolig känsla, eller bara av att sitta i foajén på skolan och en mentor kommer och sätter sej, frågar lite av varje, sen få höra att "ja, visst har du växt sen du kom hit, du har till och med blivit kaxig av dej"! Då blir man både glad och rörd. Det var en sak jag lärde mej här var att det inte var någon idé att va tyst eller försöka va någon annan person för det gick inte, man blev genomskåda direkt. De har ett sätt som gör att de lirkar fram ett svar. Så de var bara att tjuren vid hornen och börja svara för sej! Men blev de förbannade... Nääää... tvärt om de log mot en och tyckte att nu har vi fått dej att bryta isen utan besvär. Att isen blev bruten, jaaa på både ena och de andra sättet. Oja de vill ja allt lova att den blev. Ännu en svängning i livet! Med andra ord så här är man som en stor familj. Alla tar hand om alla på ett eller annat sätt. Ingen går ensam, för de accepteras inte. Ja, än en gång, skratten sitter i väggarna här!! De lär nog aldrig försvinna. Att få "slänga käft", ja du det får man allt göra här, ändå från Vakis till kökspersonalen. Visst kan diskutionerna gå lite överstyr ibland men vad gör de. Man har ju kul och det är ju de som är meningen, för då lär man sej ju mycke mera. Det har ja verkligen gjort. Så jag hoppas att om du läser detta, så är de ALDRIG försent med en förändring i livet...
..
